"Liberia betyder frihet", sa kung Gustaf VI Adolf, när liberianske presidenten William Shadrach Tubman 1962 besökte Sverige i samband med att Grängesbergsbolaget började bryta järnmalm ur berget Nimba i Liberia. Det stora gruvprojektet LAMCO beskrevs av sina entusiastiska förespråkare som ett svenskt u-landsprojekt långt ute i den afrikanska djungeln.
Vissa – men inte alla – iakttagare hade lätt att bli sentimentala när de såg ett helt svenskt brukssamhälle växa fram vid foten av berget Nimba. Men 1966 gick gruvarbetarna i strejk, just som ett svenskt TV-team med Roland Hjelte och sedermera Dramaten-chefen (och ännu senare landshövdingen) Ingrid Dahlberg besökte Liberia. Det svenska TV-teamet såg – och filmade – strejkledaren, där han satt bakbunden på verandan till LAMCO:s gästhus i gruvstaden Yekepa.
Att u-landsprojektet LAMCO också skulle föra med sig framväxten av en facklig rörelse kom som en överraskning både för Grängesbergsbolaget och för den "frihetlige" presidenten Tubman, som inte förstod sig på historiens dialektik. Liberia var i själva verket ett av Afrikas sista kolonialländer, fast dess härskare till skillnad från den vita makteliten i Sydafrika och Rhodesia var svarta till hudfärgen. Tubmans och de övriga så kallade ameriko-liberianernas förfäder hade under första hälften av 1800-talet deporterats från USA, eftersom de amerikanska grundlagsfäderna, som formulerade de storslagna orden om alla människors lika rättigheter, absolut inte tänkte sig att sådana rättigheter skulle omfatta även svarta amerikanska slavar.
Till Liberia anlände några skeppslaster frigivna amerikanska slavar. Efter strider med den afrikanska kustbefolkningen (som av de nyanlända kallades "infödingar") etablerade de svarta amerikanerna en självständig stat som beskyddades av USA och senare också av det bildäckstillverkande bolaget Firestone, som anlade stora gummiplantager. Vid hundraårsjubiléet 1947 uppfördes Duke Ellingtons "Liberian Suite" för hundratals dignitärer som satt och svettades i frack i den tropiska värmen.
Tubmans efterträdare William Tolbert, även han ur den ameriko-liberianska överklassen, störtades 1980 av soldater, som inte tillhörde överklassen utan hade rekryterats ur de afrikanska stamfolken. Så föll en av de allra sista kolonialregimerna i Afrika. Det som skedde i Liberia 1980 var praktiskt taget en fransk revolution. Medlemmar av den ameriko-liberianska överklassen giljotinerades inte men sköts, fastsurrade vid stolpar på stranden utanför Monrovia. Revolutionsledaren, sergeant Samuel Doe, utmanades vid 1980-talets slut av en liberiansk politiker, Charles Taylor, i vad som blev ett mycket läskigt inbördeskrig. Av upproriska trupper tillfångatogs president Doe och fick inför videokameran öronen avskurna, innan han avlivades.
En fjärdedel av Liberias befolkning flydde under 1980-talet till grannländerna. Vid det laget var järnmalmen i LAMCO:s gruva tömd och berget Nimba bokstavligen jämnat med marken. Gränges storstilade u-landsprojekt var avslutat, och Liberia hade befriats från en stor del av sina värdefullaste råvaror. 1997 valdes den mest framgångsrike krigsherren, Charles Taylor, till Liberias president. Några år senare hann det internationella rättsväsendet i fatt också honom. Taylor flydde till Nigeria men därifrån begärdes han utlämnad, och i juni 2006 fördes han till den internationella förbrytardomstolen i holländska Haag för en långvarig process.
Till ny president valdes Ellen Johnson-Sirleaf som tillträdde i januari 2006 efter att ha vunnit mot fotbollshjälten George Weah, ungdomens kandidat. Johnson-Sirleaf, Afrikas första kvinnliga president, har mor- och farföräldrar som kommer ur Liberias inhemska befolkning. Hon har studerat vid Harvard och arbetat för Världsbanken och amerikanska Citibank. Hon har ett tufft jobb framför sig i det krigshärjade Liberia, inte minst med de många rotlösa ungdomar som rekryterades till gerillan som barnsoldater.
Flera av krigsherre Taylors allierade har lyckats bli valda till liberianska riksdagen. Där sitter bland andra gerillaledaren Prince Johnson som var den som mördade förre presidenten Doe inför rullande videokamera. Johnson är senator för valkretsen Nimba, där Gränges en gång i tiden drev sin svensk-amerikanska järngruva.
Bland många skandaler som avslöjats om förre presidenten och åtalade krigsförbrytaren Charles Taylor finns hans kontakter med den amerikanske TV-pastorn och högerpolitikern Pat Robertson (mannen som 2010 utmärkte sig genom att se jordbävningarna i Haiti och Chile som Guds straffdom över syndiga människor). Robertsons bolag Freedom Gold fick av pastor Robertsons vän, krigsförbrytaren Taylor, tillstånd att driva diamant- och guldgruvor i Liberia.
President Johnson-Sirleaf vädjar till omvärlden att ta itu med så kallade "Vulture funds", firmor som likt gamar (vultures) kastar sig över fattiga länder vilkas lån de köpt upp billigt på den internationella marknaden. Därefter kräver de, som i fallet Liberia, det fattiga landet på hela summan. Det är vad två amerikanska finansiärer, Michael Straus och Erich Hermann, gjorde redan 2002 då de krävde Liberia på 18 miljoner dollar vilket godkänts av en domstol i USA.
Björn Kumm
