Två år vid monteringslinan på Torslanda-verken.
Nu har Sebastian fått nog.
”Ingen förstår hur vi har det. Jag behandlas som luft på jobbet.”
Sebastian de Souza sjunker ner i taxins skinnklädda baksäte. Vi åker Volvo V70, byggd i Göteborg och sedan länge ohotad etta bland nyregistrerade bilar i Sverige. Chauffören Amin petar i driven på automatlådan och vi rullar ut från parkeringen på Torslandaverken. Sebastian gick nyss av skiftet vid monteringslinan på Volvo. Sebastian lutar huvudet mot bakrutan. Eftermiddagstrafiken är ryckig. Sebastians berättelse sansad.
”Jag har en arbetsskada i axeln. Trodde sånt kommer när man är 47 år. Inte vid 27.”
Ständigt återkommande, monotona arbetsuppgifter sätter sina spår.
För drygt två år sedan gick Sebastian med tillförsikt in genom grindarna till anrika fabriken på Hisingen. Känd för trygga och hyfsat välbetalda jobb. Sanningen var en annan. Försämringarna har avlöst varandra. Anställda får allt mindre att säga till om. Bemanningen minskar. Tidigare valde arbetslagen själva gruppledare i demokratiska processer. De omtyckta och duktiga fick förtroende från arbetskamraterna. Nu utser företaget lagledare.
”Vi får allt mindre inflytande över vårt arbete.”
Naturliga ting som toalettbesök på arbetstid leder till konflikter. Ibland ställs frågan om vilket behov som ska uträttas. Ingen kan avvaras i den slimmade organisationen.
Sebastian upplever att det enda intressanta för arbetsgivaren är hur mycket arbetsstyrkan kan producera på så kort tid som möjligt.
”Tystnaden på jobbet breder ut sig. Cheferna flyttas runt mellan avdelningarna. När vi klagar säger närmaste cheferna att de är bakbundna. Att de inte kan göra något.”
Ofta hörs hot om att produktionen kan flytta till Kina eller Östeuropa. Pratet om den konkurrensutsatta fordonsindustrin är ett mantra som upprepas när modellerna V70, XC90, Cross country och S80 monteras ihop för långsamt. Det enda som gäller är att bygga snabbt. Samtidigt får unga killar och tjejer vid löpande bandet skäll för bristande kvalitet.
”Vi har inte tid att bygga bättre. Vi har inte tid att korrigera om något blir fel. Vi byggde bättre bilar förr när vi var fler.”
Plötsligt avbryter taxichauffören Amin.
”Jag känner igen allt ni pratar om.”
Amin berättar att frun har jobbat på Volvo i åtta år. Hennes lynne har förändrats. Varje dag kommer hon hem med nedsänkt huvud. Hon pratar om problem på jobbet. Amin försöker ta med henne ut. Hon har aldrig lust.
”Vi bråkar ofta. Hon trivs inte på jobbet. Det gjorde hon förr.”
Amin vänder runt taxin utanför Sebastians lägenhet i centrala Göteborg.
Sebastian bjuder in mig i en charmig tvårumslägenhet. Vi sätter oss på balkongen. Enligt Sebastian är Amins berättelse långt ifrån unik. Folk i Göteborg har hört rykten. Rykten om hur tufft det blivit ute i Torslanda.
Trots att Sebastian tidvis känt sig uppgiven har han engagerat sig fackligt som skyddsombud på sin avdelning. Via den fackliga banan ser han en väg ut. En möjlighet att bromsa utvecklingen mot allt mer omänskliga arbetsförhållanden.
Sebastian vill inget annat än känna stolthet på jobbet. Bygga bra bilar.
”Man kan inte ge mig en tändsticka och be mig bygga ett hus.”
Han känner sorg. Sorg över den människosyn som förmedlas från företagsledningen. Glädjen med arbetet försvinner i takt med ökad press. Störningar på linan som innebär en paus i monteringen tas emot med jubel från de anställda.
”Jag bygger bilar till konsumerande, rika amerikaner under allt sämre förutsättningar och får ingen uppskattning. Det är deprimerande att inte vara värd något.”
Sebastians föräldrar kom till Sverige som politiska flyktingar från Uruguay. Sebastian värnar sina demokratiska rättigheter och har ett tydligt mål. Han ska förändra arbetsförhållandena vid löpande bandet.
”Jag siktar på att bli riksdagsman.”
Högt pris för slimmad industri
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.
